Vårflytt

1. På lördag kväll kom vi till Ritsem och det gjorde även dom fösta lastbilarna med renar. Det hann börja mörka och solen gick vackert ner i väster. Vi hann inte flytta renarna över sjön den kvällen. Så renarna fick stå i hagen över natten.

2. Anders och Alf var där, vi lastade av renarna från lastbilen och släppte in dom i hagen.

3. Innan vi for över sjön från Ritsem till Vaisaluokta för att sova, matade vi renarna med lav och foder.

4. Söndag kom och vi vaknade. Solen sken så vackert och vi lämnade Vaisa för att återvända till Ritsem. Jag hade tråkigt i väntan på att Anders skulle bli klar.

5. Bland de sista lastbilarna kom.

6. Flytten går över sjön Akkajaure som är dämd, i år var det lite vatten i magasinet. Därför är det som ett månlandskap där. I bakgrunden ser man moder Akka, som Selma Lagerlöf skriver om i en av sina böcker. Dagen kunde inte ha blivit bättre. Renarna gick som på pärlband och solen stekte. Det är mäktigt att flytta några hundra renar förbi fiskade turister.


”I slutet av april månad var det dags för renarna att göra den årliga vårflytten västerut och till fjällen. Kalvningslandet. Eftersom jag har hjälpt min kusin lite grann i vinter så hjälpte jag till nu också. Det är lustfyllt arbete som man sällan säger nej till.

Renarna transporteras i lastbil från kusten och vinterbetet. Till fjällen i Vaisaluokta-området i Sirges sameby.  Från Kusten till Ritsem, vart vi lastar av dom, är det en lång resa. Men renarna och Vajorna (hondjur) är vana och tycker det är skönt. Man ser på dom att dom är glada när de kommer fram. Det är vår i luften och det går lätt. Kanske känner dom igen sig och vet vart dom är påväg. Denna vinter har varit kall så isen på Akkajaur är tjock. Det har kommit lite snö och stormat mycket, detta resulterar i blank is. På blankisen är det inte lätt att få ut renarna när man flyttar. Men denna gång det smärtfritt, även fast vi fick trycka på dem lite. Men när vi väl kommit ut på isen, gick dom försiktigt på ett pärlband några kilometer innan vi nådde Nihkosanjarga och släppte dem. Då följer renarna udden inåt fastlandet. Beroende på hur bra betet är efter vägen så tar det bara några dagar innan dom nått kalvningslandet och Norge.”


Blodplättar

1. Den blodiga smeten har en härlig rödfärg. Kanske ser äckligt ut. Men för ett vant öga är det en delikatess.

2. När man steker dom, blir dom mer bruna. Som vilka plättar som helst. Bara det att man måste vara försiktig så man inte bränner dom. Lite förrädiskt är det, eftersom det inte är lika lätt och se om de är brända eller inte.

3.

4. Men bara smör, är dom som godast enligt mig J

5. Mosters man äter dom med lingon, smör och lite sirap. Smaken är som baken, delad! Och tur är kanske det?


En dag i vår gjorde jag och min moster blodplättar. Hon tog fram det frysta blodet och lät det tina och gjorde sedan en smet. Som vilken plättsmet i världen, bara det att hon hade blod i den också. Jag har förätit mig på blodplättar när jag var liten. Men nu när jag blivit äldre har jag börjat uppskatta dessa plättar igen. Som egentligen är som vilka plättar i världen. Bara med blod. Dock ska man göra smeten ett dygn tidigare. Så smeten  ”får stå till sig” i kylen under natten. Då blir plättarna godare. Liksom tjockare och mer fasta. Då blir plättarna som godast!! Mums säger jag, det var verkligen gott. Inte alltid man har turen att äta denna typ av lyxmat! Jag äter mina med bara smör till.


Torrkött

1. Här är farfars bur på bodataket, vart vi hängde köttet.

2. Pappa täljer en pinna för att sticka fast köttet så det håller sig ”stramt” och inte torkar samman.

3. Pappa visade mig vad man skulle tänka på när man fäster köttet innan hängning. Vart det är bra och sticka pinnen så den inte lossnar lika lätt.

4. Här var pappa på väg in i buren för att hänga upp bitarna.

5. Här på bilden ser man en kött bit som är dubbel. För att den inte ska torka samman/fast, så lärde pappa att man kan stoppa ris i mellan. Biten fastnar inte och orkar snabbare så. Vinden/luften kommer i mellan köttet och torkar de snabbare.


”Under påsken var det dags för det årliga torrkött- och suovas görat. Jag följde med pappa en hel dag och gjorde allt. Egentligen tog detta inte bara en dag. Vi tog fram köttet och lät det tina, sen saltade vi köttet i stora lådor. Efter en lagom tid så skulle vi röka köttet. Detta gör man för att få smak och för att kunna göra suovas. Suovas är rökt kött som man stekar i stekpanna, det blir super gott.

Torrkött är kött som röks eller inte, det är en smaksak. Efteråt hängs köttet upp, olika länge beroende på olika saker. Luftfuktighet, vind, smak sak och så vidare. För att torka. Sen äter man det som det är. Det är väldigt gott och hälsosamt.

Åter till min dag med pappa. Vi for tidigt för att röka kött i kåtan, vi eldade och det rök ordentligt. Eftersom det är det man vill, röka kött. Ganska logiskt! Efter några timmars eldade och stopp i brasan så räckte det. Vi plockade ner det rökta köttbitarna och flyttade oss tillbaka till huset. Där satte vi snören igenom många bitar och hängde upp dom i hängningsburen på bodtaket. Sådana burar är vanliga norröver och är till för att skydda köttet från fåglar.”


Nesseby

1. Skylten utanför museet i Varangerbotten.

2. Kvällsnöje på internatet, skogsturk!

3. Sanna-Marja med två dunjackor. Enorm?

4. Intresserade ungdomar.

5. Busstur genom alla byar och själva Nesseby.

6. Nesseby.

7. Museet i Varangerbotten.


Under en helg i November satt vi oss, 6 tappra ungdomar i en bil på väg till Nesseby i nord Norge. Jag minns inte hur långt det exakt var.  Kanske man har lyckats förtränga det! Efter flera timmar i bilen på väg norrut och ett stopp på Diehtosiida i Kautokeino + raggen igenom där. Och felkörningen vid Uhcejohka kom vi fram. Till Karlebotten och internatet vi bodde på. Lite gammalt med mysigt. Sköna täcken och sängarna var helt okej. Sen var det två intensiva dagar och mycket lärdom. Jätte roligt att träffa alla och se hur det kommer jobba. Föreläsningar, genomgångar och workshops var delar av det vi fick göra. Sen på måndagen väntande en lång resa hem genom Finland med bra vägar. Yeay!


Skiljning i Suorva

1. Min gudmor och jag hämtade vatten, för att kunna laga mat, diska och tvätta av oss.

2. Stugan jag bodde i, ägs av en kusin till mig.

3. Suorva, med Slugga toppen i horisonten.

4. Vi fixade hagen, så renarna inte skulle bryta sig ut. Eftersom det började blåsa, fick vi jobba med säckväven extra. Så det inte fladdrar och skrämmer renarna. Min gudmor igen på bild.

5. Lastning pågår och detta kräver arbete. Folk som vaktar säckväven, lastare, chafför till djurtransporten, ägarna och sedan folk som river ner säckväven efter lastningen är klar.


I vinter har vi haft flera skiljningar. Bland annat en i Suorva, som ligger ungefär 15 mil från Jokkmokk. Det var efter drunkningsolyckan som drabbade våran Sameby Sirges som vi beslutade att ha skiljningen där. Och inte i Kuorpak, den vanliga platsen. Så helgen efter träffen i Nesseby, i november 09 blev det skiljning. I två dagar med en dag paus och samling, så tre dagar jobbade vi. Sen var siidan kvar för att vänta på lastning, för frakt till kusten. Vi gör tvärtemot hur de gör i Norge. På vintertid har vi renarna neråt kusten på bete och under sommaren tar vi renarna till högfjällen mot Norska gränsen för kalvmärkning i juli – augusti. Vi fraktar renarna i lastbil, för flyttvägar är förstörda och flytten hade varit flera mil lång. Stora djurtransporter kör dem ner åt till vinterbete. Dock är det inte alla som fraktar med lastbil, men de flesta gör det.


Min Jul av Anne Maret

1. Förberedelser inför julbordet.

2. Julbordet... Massa goda saker!

3. Mums, många goda maträtter på bordet...

4. Efterrättsbordet. Ännu mera mat! Eller ops, godsaker.

5. Min moster, tomtemor och jag som självklart passade på att krama henne. Man får inte vara dum. Eftersom det kommer ett nytt år och man vill ju ha nya klappar. Jag kommer aldrig bli för stor för julafton.

6. Tomtemor, syster och moster syns på bild. Äntligen, tycker Ella när tomtemor dök upp! Självklart kom hennes obligatoriska kramar. Julen -09, ett enda stort kramkalas.

7. En nöjd unna oabba, Ella.


Min jul började med att jag vaknade sent, tog en riktig sovmorgon. Sov ända till 11.00 tiden. Vaknade av att min mamma väckte mig, hon hade varit vaken sen länge och bad mig komma och äta ”frukost”. Åt inte speciellt mycket, för julafton brukar vara enormt påfrestande för min stackars mage. All denna goda jul mat i massor är inte att leka med. Efter en liten frukost med familjen, myste jag med min syster och hetsade henne till ännu mer klimax för tomten, som inte kommer förrän på kvällen. Men det är ju så julen ska vara!

Efter några timmar hemma i Porjus hoppade vi i bilen för 5 mil till Jokkmokk och julmiddag där hos min moster och hennes dotter med familj. Det blev ett litet släkt kalas! Vi åt i omgångar och vi fick vila där i mellan. Sen efter en super STOR och GOD middag. Efter en middag blev det fika och resten av släkten kom, för tomtemors besök och klapp öppning.  I år hade inte tomten tid att komma förbi oss, så tomtemor fick rycka in. Men lika glad är jag för det, för klapparna kom i alla fall. Jag fick mycket fina saker och är mycket nöjd med julen.

På kvällen när vi var hemma i Porjus igen, mös vi och hade en till klapputdelning med alla paket från Norge och pappas sida. Efteråt mös vi framför teven och sen somnade jag. Hade en super mysig jul!

Klimatkonferens i Köpenhamn

Förra torsdagen, den 10/12 satte jag mig på tåget ner från Jokkmokk till Köpenhamn. Då var jag ovetande om vilken resa det skulle bli och hur den skulle komma och inspirera mig. Resan från Jokkmokk började 14.07 och jag befann mig i Malmö, södra Sverige dagen efter vid 11.57.

Jag tillsammans med 23 andra samiska ungdomar från Norge och Sverige, för att demonstrera och visa att vi samer inte accepterar klimatförändringarna. Det måste stoppas nu. För vi är bland dom första att drabbas och då även hårdare än dom i stora städer. Det var via Sáminuorra, samernas ungdomsförbund, vi fick möjligheten att åka.

Redan på tåget ner från Stockholm till Malmö stöter vi på vårat första problem. Boendet i Malmö på den skola som vi skulle bo i, sket sig! Lite smått i panik och med en stark vilja lyckades vi lösa det. Genom många samtal, "tycka synd om snack" och kämparglöd fixade vi en skola i centrala Malmö. Mer central än det var tänkt från början.

Väl framme i Malmö gick vi till skolan vart vi bodde och installerade oss. En dusch kändes välbehövligt efter en tågresa på över 24 timmar för en del av oss i gänget. Vi tog på oss koltarna och begav oss till Danmark och Köpenhamn. Där blev det mingel på ett ställe som kallade "climat forum". Det innehöll shopping, mingel, information och att snacka med media. Alla gjorde nytta där!

Efteråt splittrades våran grupp på 23 stycken, för en grupp ville äta Sushi och andra gruppen inte. Vi som inte äter Sushi, var ändå kulturella och käkade turkisk mat på ett skumt ställe. Dom tog "way to much" betalt av oss.

Lördagmorgon vaknade vi tappra riddare och tågade iväg mot Köpenhamn. Självklart hade vi koltar/dräkterna på oss och redan när vi satt på tåget över Öresundsbron kände vi hur alla kollade på oss. Vi var speciella med alla våra färger, riskun och andra samiska detaljer.

När vi kom till Köpenhamn var vi inbjudna på en föreläsning på Arctic Avenue av en professor och forskare som heter Bob Korell, från USA. Han berättade och visade siffror på hur klimatet kommer påverkas i det artiska området, det området som även är hem för oss. Han nämnde hur renskötsel inte skulle ha samma möjligheter som idag om vi inte gör någonting för miljön nu. Drar vi ner Coldioxid utsläppen idag, kommer vi ändå inte märka det förrän om 50 år. Det är värt att tänka på.

Efter den förläsningen gick jag med Bob på en förläsning om Grönland och hur Inuiterna påverkas där. En gripande historia och väldigt skrämmande. Samtidigt som den höll, gick den ENORMT stora demonstrationen igenom Köpenhamn. Hela tåget leddes av ingen mindre än Sáminuorra. Det är mäktigt! Under hård bevakning av poliser och andra åskådare, tågade nästan upp i mot 100 000 människor tillsammans för att vissa hur missnöjd de är mot dagens miljöpolitik som förs. Nu är det dags att agera, inte bara säga att man ska göra det. Tåget gick ända från till Bella Center vart den beslutande makten sitter och tar sina viktiga beslut, som påverkar den lilla människan i det stora hela.

Nu kan vi bara hoppas att besluten kommer bli bra och att demonstationen satte sina spår och gav makthavarna en tankeställning.

Efter att min förläsning var slut, rusade jag till nationalmuseet för Indigenous pepolesday, som anordnades där. Vi var med på mingel, gratis mat och en invigning. Dessutom var det ännu mer media där.

Efteråt samlades vi, hela gänget och gick och käkade tillsammans.

På söndag hann vi inte så mycket mer, det var resdag hemåt. En 24 timmars lång tågresa väntade oss. Klockan 12.15 gick tåget från Malmö mot Murjek och Jokkmokk. Klockan 07.19 var vi framme i Murjek på måndags morgonen. Men inte förrän 09.35 var vi i Jokkmokk och då var det dags för en ny skoldag.

Denna resa ångrar jag inte en sekund att jag gjorde. Vi valde att åka tåg, för att det är ett miljövänligt sätt att resa och går relativt snabbt. Dessutom kunde vi alla vara tillsammans. Självklart undrade man många gånger, vad gör jag? Men aldrig ångrade jag resan. Genom att varit med där och sett själv, har jag fått ett hopp. Ett hopp om att de stora makthavarna fattar rätt beslut. Och fram till dom gör det, får jag tillsammans med människor världens över, kämpa och visa vårt missnöje. Bland annat genom att demonstrera!

Tillsammans är vi starka, det gäller våran framtid!

/ Anne Marit

CJ Utsi Media ©