Vintermarknaden är årets händelse i Jokkmokk för samiska ungdomar. Inte bara för samiska ungdomar från Jokkmokk, utan för alla från både Sverige och Norge. Det är som en samisk metropol. Trots att den har funnits i över fyrahundra år så blir den barra större och större. Det är fullt med folk på gatorna. För att ta sig fram i marknaden måste man trängas, det blir nästan ansträngande. Ska man gå igenom marknaden får man verkligen inte ha bråttom. Över allt på gatan ser man samer med sina färggranna kläder. Förutom alla turister från olika länder består folksamlingen nästan bara av samer. Man känner doften av suovasstånden och hör skällan från renrajden. Det är sådan stämning.

Jag och min syster går in på samernas utbildningscenter. Där har de samiska slöjdarna sina utställningar. Allt från konstnärer till silversmeder finns där inne. Jag blir nästan lyrisk när jag ser allt, jag får lust att köpa allt (Dock har man ju inte råd). Först och främst är det en ny brosch som jag velat ha så länge som ligger högst på prioriteringslistan.

Jag tittar runt hos både Torild Labba och Randi Marainen, men hittar inget som jag vill ha. Jag hade ju en bild i mitt huvud hur det skulle se ut – en stor brosch helt i silver. Men överallt har de bara stenar i olika färger på broschen. Vad har hänt egentligen med alla traditionella broscher? Var är de? Tydligen är det på modet med stenar. Ja tro det eller ej, men samernas mode ändras också! Förr var det traditionella kolter i blått som gällde, men idag ser man även kolter till och med i rosa.

Jag frågar Torild om hon inte har någon helt i silver och visst hade hon det, fast bakom disken. Folk föredrar tydligen broscher med stenar varför hon har dem framme. Jag betalar mitt bosch och går senare vidare och tittar runt i de andra lokalerna. Det slutar även med att jag köpt en ring med en ren som motiv innan dagen är slut.

När kvällskvisten kommer är det dags för samedans. Efter att ha tillbringat flera timmar framför spegeln för att ta på sig kolten är vi äntligen ute i vimlet. Vi kommer till dansen och det är milslång kö, tack och lov har vi förköp så vi klarar oss undan kön. Inne på dansen finns det knappt en utan kolt. Plötsligt har det blivit politiskt korrekt att vara same. Det är som ombytta roller – samerna är i majoritet. Det är som en fristad för samer. Utan kolt blir man nästan uttittad. Vi träffar gamla bekanta – även de vi inte sett på väldigt länge. Efter en lyckad kväll beger vi oss hem.

Söndagen och slutet på marknaden kommer fortare än vad jag velat. Tiden går så fort när man har kul. Alla mina inneboende droppar av en efter en och tillslut är jag alldeles själv. Ljudet från bilarna, musiken och människoskratten är borta. Det är alldeles tyst på samhället. Jag tänker med en smutta vemod att marknaden redan är över. Den enda stunden då Jokkmokk riktigt lever upp.