När rastlösheten tar vid kan det blomma upp vilka idéer som helst i min hjärna, det är ingen nyhet och därför tror jag inte heller att min goda vän Madelene blev förvånad över svaret hon fick då hon frågade: hur, bussen har ju redan gått? Mitt svar: Med moped! Tydligen hade jag fel… Nog visste hon att jag var rastlös, men med åsynen av hennes haka liggandes på marken förstod jag genast att hon hade misstolkat min rastlöshetsnivå och underskattat mina geniknölar… Att åka moped till Funäsdalen, en by i västra Härjedalen, 23mil bort var tydligen inte vad hon hade förväntat sig en tisdagskväll i slutet på juli 2008!

Hur som haver gick hon efter en kort tids fundering med på mitt förslag, för utan henne hade det varit värre, jag hade ju varken moped eller mopedkort. Vi packade med oss det allra nödvändigaste i en stor ryggsäck, det vill säga detta: Två stycken fleecefiltar, ett varsitt ombyte, regnjackor tandborstar, plattång (hur viktigt är inte det?) en termos o’boy , två stycken muggar, en påse bullar, ett halvt paket ”hot dogs” och sist men inte minst… Ett en-mannatält! Självklart var vi också tvungen att tanka, både mopeden och en extra dunk.

Kvart i nio (20:45) började färden, Madelene vid styret, tältet mellan fötterna, och jag… sittandes bak på tanklocket med ryggsäcken hängandes utanför. Jag kan bara tänka mig hur det ska sett ut! Madelene som inte är den mest tålmodiga människa då det gäller att färdas längre sträckor började skruva på sig redan efter 2mil, efter 3mil: Är vi inte framme vid den där macken snart? Glad i hågen att slippa sitta och låta ändan bita i gräset av rastlöshet svarar jag glatt: Joooodå, efter nästa kurva… Det kom en kurva, och en till, och ännu en till, till sist, efter ytterligare 3mil skymtade en lättad Madelene statoilmacken i Myrviken (6mil hemifrån) Där tog vi en kort bensträckare (i mitt fall rumpmassage) innan vi fortsatte färden vidare mot Kövra, där vi skulle svänga in på Persåsvägen, en grusväg som i början kan vara något i stil med ”high way to hell”, eller mördarbacken på Faluns skidstadio för en moped som har maxhastiget 52km/h i nedförsbacke.

Läs hela texten>>

Jaha, då var det över...  Jokkmokk is back to basic! Det som vi alla väntade på så länge, förberedde oss för så mycket, det är plötsligt över. Igen! För er som inte ännu har förstått vad jag talar om så är det ju såklart Jokkmokks enda höjdpunkt: Vintermarknaden.

Hela helgen har det vimlat omkring koltprydda människor, turister från Skåne och Tyskland, barn med heliumballonger i glada färger, spralliga norrbaggar… Och inte att förglömma, Vild Hasse och hans korvar. Och jag gillar det, SKARPT!
 Jag som till det vardagliga är en väldigt rastlös själ trivs som fisken i vattnet då det händer något som detta, och jag kan så gott som offra min högra lilltå på att det är fler som gör detsamma?! Marknadens höjdpunkt, enligt mig, kan bara vara en sak. Musik, folk och sydis… Det är de tre ledtrådarna ni får. Det kan ju inte vara annat än samedansen jag tänker på. Det är min absoluta favorit!!
Marknaden är också en sådan gång som man har chansen att spendera mycket pengar om man känner för det.  Och med tanke på alla tyger, allt silver som finns, inträden, biljetter, mat och så vidare är det inte heller speciellt svårt att göra det. Men förhoppningsvis och mest troligt har man ju haft kul, eller förenat nytta med nöje så att säga!

Men som allt annat har även marknaden ett slut… Och det är sååå tråkigt när den är över! Allt folk försvinner, skratten tonar bort, inga koltprydda människor spatserar omkring och på gatorna rullar tomburkar fram likt de där bollarna på tundran… Det är lugnet efter stormen!

Hur kommer det sig egentligen att en liten brun böna kan vara så populär?

Jag har druckit kaffe, i mer eller mindre utsträckning sedan jag var tre år gammal. En del kan tycka det är konstigt, och många kanske kan tycka att små barn inte ska dricka kaffe… Men som synes har jag ännu inte tagit någon större skada!

Kaffe är något som genom alla tider har knutit samman människor i olika situationer, fungerat som någon slags sällskapsdryck, helt enkelt ett socialt hjälpmedel. Folk träffas över en kopp kaffe, en del blir pigg av kaffe, kaffe är värmande, kaffe är… Mångsidigt!

Kaffe är gott, jag gillar kaffe och jag i min tur brukar ofta förknippas med kaffedrickande.  Någon gång har jag fått höra att jag är som en gammal aahka, en gammal gumma.  Antagligen för att jag alltid har kaffepannan i beredskap, och oftast har något ätbart att bjuda på?!

Men det är ju så det är, och kommer alltid att vara för mig… Sällskapsdryck, socialt hjälpmedel, något man snackar skit över, skrattar över och inte minst avnjuter… Kaffe er tingen!

Det bästa jag vet är att få packa väskan och fara iväg… Det spelar egentligen ingen roll vart, bara jag får åka, då trivs jag som allra bäst! Jag praktiskt taget lever i resväskan, och jag klagar inte!

Åker jag inte på E45:an mellan Jokkmokk och Mörsil, som för övrigt är den mest trafikerade vägen i mitt liv just nu, då jag studerar i Jokkmokk och åker hem till Mörsil då jag har tid, är jag antingen på vift någon annanstans i landet… Eller varför inte vårt kära grannland Norge?!

En del brukar än idag använda ordet nomad, det vill säga en människa som ständigt är på resande fot. Jag är precis en sådan, en levande nomad, alltid med ena foten i resväskan!

Visserligen är och förblir min hemort Mörsil mitt riktiga ”base camp” men jag är nästan alltid ute på vift, och ber du någon som känner mig att beskriva mig med ett, möjligtvis två ord kommer det mest troligt vara: rastlös och omkringflängande.

Att resa ger oss nya upplevelser, nya bekantskaper men framförallt livserfarenhet! Men resandet har inte bara en stor betydelse för mig… Det är något utav en livsstil! Samerna har genom alla tider rest omkring av olika anledningar. En del på handelsresa, någon annan hälsade på släkten, och en tredje flyttade med renar, vilket även många gör idag! En resa behöver inte alltid vara till ett annat land eller längre än 2mil lång… Vi alla har rest, reser fortfarande och kommer fortsätta att göra av en eller annan anledning, oavsett vart eller hur långt det är.

Ibland kan det rent utav vara en superupplevlese att bara kila över till grannen för att snacka lite skit över en kopp kaffe!

/Felicia Löfgren