Vårflytt upp till fjälls: Storklinten-Vaisa

1: Min placering på tallplantering hade fin utsikt över renarna som rusade ut från hagen. Foto: Leila Nutti

2: Ute på Svanisträsk. Foto: Leila Nutti

3: Matpaus för oss och vilopaus för renarna (fotat strax innan min lillebror som sitter närmast började kräkas). Foto: Leila Nutti

4: Inne i hagen i Lakaträsk. Utfodring! Foto: Leila Nutti


Måndag den 19 April startade vi vårflytten upp mot fjälls. Första etappen, som jag nu ska skriva om, är från samlingshagen (där det har samlats in renar i ca en veckas tid) i Storklinten, Svartlå (mellan Jokkmokk och Luleå). Dagens mål var Lakaträsk.

Jag blev väckt tidigt på morgonen vid femtiden. Sen var det bara att fika, klä på sig och åka upp till hagen. Vid sextiden släppte vi ut renarna från hagen och flytten bar av. Vajorna kände nog att de skulle västerut, så de for med en himla fart på skaren (tur det varit minusgrader på natten). Jag blev placerad först på ett litet kalhygge, för att hindra renarna att smita iväg åt fel håll.

Allt gick bra och det var inte många renar som blev trötta första timmen. Sen kom vi ut på en sjö, Svanisträsk. Den var ganska dryg och där fick vi börja lämna smårenar som blev trötta. De hittar nog vägen sen efter det breda trampet.

Därefter kom vi ut på en linje som var bred och fin, men som renarna inte ville följa. Istället ville de ut i den täta skogen med småtallar kors och tvärs. Så det blev ett himla bök för att få ut dem på nästa sjö. Jag fick fast min härk sen och ledde den sista biten fram till sjön. Förhoppningsvis lurade jag någon ren och förenklade arbetet! Sedan när renarna var ute på sjön fick de vila, och vi tog matrast. Och sen, började min lillebror att kräkas (det hade gått magsjuka bland vårat gäng tidigare i veckan, vi trodde att den faran var över men tydligen inte) så då var det bara att ringa efter min Enná. Tydligen var hon också magsjuk och låg hemma och spydde. Tur att jag hade Isak att ringa då! Så han kom och hämtade min lillebror så han fick åka till huset i Bovallen, Svartlå. Sen var det bara att fortsätta. Det gick riktigt bra med renarna som hade fått återhämta sig lite och fått igång farten igen.

Sen sista biten innan Lakaträskvägen skulle vi ta ut renarna på ännu en sjö, självaste Lakaträsk, så blev det lite mer tjorv. Renarna fick för sig att sprida ut sig lite mer på berget och beta, så vi blev tvungna att pressa ihop dem innan vi kunde driva ned dem på sjön.

Väl ute på sjön kom folk och mötte oss och de körde före med en foderkrubba, så renarna sprang fint in i hagen. Och just när renarna kommit i hagen och vi hade matat dem klart, så gick det fina solskenet som vi haft hela dagen över till snö. Nästa dag var det bara att åka hem och nu sitter jag och inväntar på att även jag ska bli magsjuk. Väldigt roande...


Träff med Charlotte Kalla i Tärendö

1: Tärendö. Folk framför snöscenen vid folkets hus.

2: Jag och Nils Walkeapää.

3: På snöscenen: Annica Waara överlämnar en tavla föreställande OS-publiken till Charlotte Kalla.

4: Vi på snöscenen med Charlotte.

5: Charlotte skriver autografer.

6: Jag och Charlotte Kalla.


På skärtorsdagen åkte jag med RUSA-sameförening (blev tillfrågad tidigare om jag kunde måla en tavla tills dess som de kunde köpa av mig, den skulle jag senare få överlämna till självaste Charlotte Kalla!!) till Tärendö. Så vi åkte vid tre tiden på eftermiddagen från Porjus (Det var jag, min mammas morbror: Nils Walkeapää och min pappas farbror: Konstnären Lars J:son Nutti) med bil och var framme i Tärendö kring sex tiden.

Vi hade lite svårt att hitta till Folket Hus, var en mottagning för Charlotte Kalla skulle hållas för att hylla henne för de OS-medaljer hon tagit, men efter att ha stannat en bil och frågat om vägen så hittade vi till sist dit. Där var det fullt med folk (säkert hela Tärendö!) framför en snöscen.

Strax efter vi "landat" så kom Charlotte själv. Hennes entré var sittande på renskinn i en kälke efter en gammal ockelbo. Sen började allt. Folk/företag gav presenter och höll tal för Charlotte. Hon fick blommor, resor, en staty i brons (som ska resas i Tärendö senare) och flera företag i Tärendö hade gått ihop och gett Charlotte en stor tavla av den lokala konstnären Annica Waara. I slutet av denna mottagning var det våran tur att gå upp på scenen med de gåvor vi hade med åt Charlotte. Hon tackade väldigt mycket för tavlan som jag (RUSA) gav henne, vilket kändes roligt!

Efter den ca två timmar långa mottagningen bjöds det på kaffe och tårta inne i det lilla Folkets Hus, där inne skrev och Charlotte augrafer. Självklart passade jag på att få en!

Det var väldigt roligt att träffa Charlotte. Hon är en väldigt jordnära, trevlig och glad människa. Det var ju det jag hade hört tidigare så det kändes roligt att det stämde. det enda som förvånade mig var att hon var ganska kort. Hon var inte så mycket längre än mig. Men vad gör det? Är man bland de bästa i världen på att åka skidor så spelar längden ingen roll.

Lite annat intressant jag kan nämna är att drygt en vecka senare träffade jag Marcus Hellner i Kebnats/saltoluokta. Först förstod jag inte att det var han som var på väg över sjön på skidor, inte förren senare när han åkt iväg insåg jag vem det var! Så det var ganska spännande OS-vecka jag fick vara med om, jag som inte ens är intresserad av skidåkning ;)


Pimpning av föremål

1. Mönstret som jag fastnade lite extra för. Foto: Leila Nutti.

2. Skoskåpet från IKEA skruvas ihop. Foto: Leila Nutti.

3. Skruvning av hyllorna/lådorna. Foto: Leila Nutti.

4. Skissade först upp med blyerts-penna. Foto: Leila Nutti.

5. Målning. Använde akrylfärg: svart. Foto: Leila Nutti.

6. Försökte få en bra bild av mig när jag målar, via spegeln. Foto: Leila Nutti.

7. En början. Foto: Leila Nutti.

8. Klar! Och skåpet uppställt mot väggen igen. Foto: Leila Nutti.


Jag funderade länge på vad jag ville "pimpa" för föremål till projektarbetet. En sak var jag ganska klar med från början: jag ville att det skulle bli något som jag kunde använda! inte bara spara och förvara ute i bodan. Sen kom jag på att IKEA har stort utbud på allt möjligt. det lutade åt ett kaffebord. Ni vet, ett sånt där vanligt fyrkantigt för typ 50 kr. Men så insåg jag, att det är ingenting jag har plats att använda hos mig. I så fall skulle det vara när jag flyttar hemifrån först, och det kändes inte som en bra plan sen trots allt. Så då funderade jag igen. Sen efter lite bläddring på IKEA:s hemsida på internet, så kom jag på en lösning på ett problem jag haft länge. En skoförvaring av något slag till alla mina skor hade suttit fint. Så jag kollade lite på olika alternativ men fastnade för ett skoskåp av trä, men två stora lådor. Sagt och gjort, jag köpte den. Sen visste jag också sen tidigare att jag ville måla någonting på mitt föremål, något stilrent och fint. Så jag lånade en mönsterbok för slöjdgraveringar från skolan och hittade till sist ett mönster jag tyckte var extra fint! Och behöver jag säga att jag blev nöjd med resultatet? ;)


Torka och röka kött

1. "Putsning" av suovas. Ryggsenan skärs bort. Foto: Leila Nutti

2. Revbenen från sidan skärs bort. Foto: Leila Nutti

3. Kött. Foto: Leila Nutti

4. Souovas. Hel stek och delad stek. Foto Leila Nutti

5. Ryggsenan som förut gjordes till sentråd. Foto: Leila Nutti


Nu när våren närmar sig med stormsteg börjar också vi med något som alltid är lika uppskattat varje år: Röka kött. Isá har slaktat under vintern och sparat kött i frysen till just den här tiden på året.

Vi började med att ta fram köttet ur frysen för att det skulle få tina några dygn, sen var det bara att salta köttet och låta det ligga i saltet i ca två dygn. Sen gjorde vi en eld ute i våran rök-kåta (med endast sälg träd) och hängde upp köttet på rökning (tyvär glömde jag bort att fota den delen...). Vi underhöll rökningen med att göra upp små eldar hela dagarna. När det var rökt tog vi in det köttet som nu är suovas för lite "putsning" dvs. ta bort senor och även revbenen på en och annan sida. Det köttet som ska bli torrkött lät vi hänga kvar i kåtan tills vidare, tills de riktigt varma vårdagarna kommer. Då får köttet hängas upp ute i solskenet och torka i sin egen takt.

Att vara med Isá från saltningen till torrköttet har varit en intressant och lärande del. Jag ser fram emot att kunna göra det här på egen hand en vacker dag!


Klövkokning

1. Klövar som vi skurit lös skinnet på. Färdiga att blrja rengöras. Foto: Leila Nutti

2. Rengörning: man skär lös allt hår runt klövarna så de blir hårfria. Foto: Leila Nutti

3. En halv klöv avklarad. När du fått bort allt hår, så sköljer du klöven. Foto: Leila Nutti

4. Framsenan dras lös från benet. Foto: Leila Nutti

5. Efter att framsenan är lös (fortfarande kvar i klöven, men ej benet) så delar man bort klöven från benet o leden, med hjälp av en kniv. Sedan drar man av den bakre senan från benet (den ska också fortfarande kvar i klöven). Foto Leila Nutti

6. Färdig rengjorda klövar. Klarar att kokas! Foto: Leila Nutti

7. Klövarna kokas i en gryta på svag värme i 3-4 timmar. Sedan är de färdiga att äta, efter att de svalnat eller kylts av. Foto: Leila Nutti

8. Min avkylda klöv. Man äter allt som är mjukt på klöven. Foto: Leila Nutti


Isá slaktade en ren v.3 och tog klövarna av den. Han lärde mig hur man skär loss skinnet från dem (tyvärr glömde jag bort att fota detta). Och sen lärde han mig hela processen, från rengörning till kokning!

Man kan välja att äta dem svala eller kalla. Jag föredrar att äta kalla klövar, så när de kokats klart så la jag ut en klöv på altanen för avkylning. Det blev jättegott! Det är ju inte heller så ofta man ids koka klövar (sällan och aldrig folk gör det nu förtiden) så då njuter man extra mycket när man äter dem.


Slöjdlektion

1. Lisa Jonsson Gunnare håller upp ett skinn från ett lammfoster och Elna Lango studerar andra skinn. Foto: Leila Nutti

2. Massor med olika skinn, färgade och ofärgade.Foto: Leila Nutti

3. Elena Lango syr en Karesuando kolt i mörkgrönt sidentyg inför marknden. Foto: Leila Nutti

4. Sanne-Marja Tuorda syr en Jukkasjärvi kolt.Foto: Leila Nutti

5. Isak Utsi får vara modell till Felicia Löfgrens oväderskrage, luhka, som hon sytt till sin kusin. Slöjdläraren Lisa Jonsson Gunnare studerar resultatet. Nu syr Felicia på en mörkturkos sydis kolt i siden till marknaden. Foto Leila Nutti

6. Själv syr jag en förenklad modell av skinnbyxor, i svart fuskskinn. Foto: Leila Nutti

7. De ska sitta precis efter benen, så det blir många gånger man får nåla och sy om. Lisa Jonsson Gunnare har fullt upp. Foto: Isak Utsi

8. Jag och Felicia konstaterar att det är roligt med skinn! Foto: Leila Nutti


Jag tog med mig kameran till slöjden en dag. Vår slöjdlärare Lisa Jonsson Gunnare hade passande nog tagit med sig några skinn hemifrån som vi fick kika och känna på, vilket var väldigt roligt. Det är inte varje dag man gör något sånt! Mitt favoritskinn blev de mörka ofärgade från bisområttor, det var otippat. :) Annars råder hysteri inför marknaden nu efter det nya året startat. Nya koltar ska sys och tillbehör till dem. Alla sitter tysta i ett hörn och det enda som hörs är när någon gasar på lite extra med symaskinen...


Skiljning i Suorva av Leila Nutti

1. Anne-Máret Päiviö spanar, kanske ser man någon ren man känner igen?

2. Renarna är nu i kärnan. Folk står beredda: redo att börja arbeta och dra sina renar.

3. Suorva, fotat inifrån vår stuga.

4. Det gäller att vara rätt klädd när det är -20 c ute. Att vara varm om fötterna är en bra förutsättning att inte börja frysa...

5. In i bilen och sen så är vi på väg. Min isá, Johan Nutti kör.

6. Hårmärker en omärkt kalv.

7. Renarna lunkar lugnt runt i beteshagen medan människorna kastar fast de omärkta kalvarna.

8. Renarna är i kärnan och vi är redo att börja skilja.

9. Man transporterar renarna lättast med hjälp av en "skrinda"/släpvagn (rentransport). 


Mellan 18-21 november -09 hade vi första skiljningen i Sirges sameby, den blev i Suorva. Samlarna hade fått ihop ca 3000 renar från Vaisa fjällen. Ni kanske har hört/läst om renarna som drunknade uppe i Kutjaur, Gutjávri, när de skulle ta hjorden över sjön. Totalt dog 291 renar. Och det var den här hjorden nu som kommit till Suorva och in i hagen, redo att skiljas ut av respektive renägare och sen fraktas ner till vinterbetet eller släppas upp på fjället igen.

Vår vintergrupp, siida, var en av få vintergrupper som drog våra renar i ett kontor för att sen frakta dem med lastbil ner till vinterbetet. Det blir Svartlå igen, som vanligt. Många valde att släppa upp till fjälls eftersom det var så lite snö och bättre bete där än i skogarna.
Skiljningen gick smidigt trots att hagen där uppe i Suorva är många år och i dåligt skick (annat än den nybyggda anordningen vi har i Guorbak). Kärnan är av den större sorten så att hand-dra renarna skulle ta väldigt lång tid. Istället drar vi dem i kontoret med hjälp av lasso, suohpan.
När kvällen väl kom var man alldeles slut i kroppen och man somnade utan problem.
 
Renarna som drunknade uppe i Jokkmokksfjällen, Kutjaur. Läs mer>>

Den andra och förmodligen den sista skiljningen i Suorva för den här vintern. De ca 700 renarna som var i hagen nu kom också från Vaisa fjällen. Renar som lyckats hålla sig undan från att bli samlade till hage tidigare.
När vi kommer fram är det ljust ute och de har satt in renarna i beteshagen, vi går först dit för att kolla efter omärkta kalvar.
När man anser sig klar med det hjälps alla åt att sätta in renarna i kärnan. Än en gång får vi kämpa med att kasta fast renarna i den stora kärnan. Vi drar dem i släpvagnar (skrindor kallar vi dem) och fraktar hem dem till Porjus, där får de vara tills vi fraktar dem till vinterbetet.


Blodkorv

1: Hinken med blod som vi tagit när vi slaktade. Vi tog endast det finaste blodet (som inte hunnit levra sig) sk. Jievjavarra.

2: Här är min Áhkku: Ellen Susanna. Hon blandar mjöl i blodet, tills det blir en smet.

3: Áhkku och jag fyller blodsmetet i tarmarna med hjälp av en tratt.

4: Färdiga blodkorvar. Bara att stoppa i en gryta med vatten.

5: "Jokkmokkstarmen" som klipps på en hårdbrödskiva.

6: Korvarna kokar...


Dagen efter slakt passade min áhkku och jag på att göra blodkorv med tarmarna och blodet vi tagit, medans det ännu var så färskt som möjligt. Vi hade även sparat en speciell tarm som vi kallar "Jokkmokks-tarmen". Den ser lite ut som en volang. Den rensade min moster och kokade, sedan så åt de den (man klipper den med en sax och äter detta på hårdbröd). Vi hade endast tagit ändtarmen till blodkorven, den rengjordes och sen var det bara att börja blanda blodet med mjöl och lite salt. Sen fyllde vi tarmarna med denna blodsmet och kokade. Det blev jättegott och det var roligt att lära sig hur man gör! :)


Slakt i Porjus

1: Renkroppar... färdig att börja slakta.

2: Börjar att skära ett snitt i huden längst buken.

3: Huden ska dras lös från kroppen.

4: Klar! En upphängd renkropp.

5: Mörka bällingar



Min pappa bestämde sig för att slakta en dag i december. Jag frågade om jag fick hjälpa till och även passa på och dokumentera under arbetet.

När renen var avlivad så började han med att visa var man ska skära snitt på huden så man sen kan dra av den lätt. sen öppnade han magen och visade vad inälvorna hette på samiska och vilka delar som användes till vad. Sen tog vi också blodet som jag fick i uppgift att vispa så det inte levrar sig (min uppgift oftast annars, ovanligt!). Jag passade även på att fråga hur man gjorde förr när man torkade blodet, och då berättade han att man tog vommen (den största magen i renen) och tömde den på innehåll, vände den sen ut och in och rengjorde i snön. Sen var det bara att fylla med blod och sy igen. Sen skulle den hängas upp på tork tills man kom tillbaka på våren. Då var det bara att skrapa lös blodet som var torrt som mjöl. Det kunde man sen blanda med vatten och använda till matlagning som vanligt. Den torkade vommen gav man åt hundarna.

När vi slaktade passade jag även på att dricka en skvätt blod. Min pappa har sagt att det är väldigt nyttigt, så jag ville testa. Det smakade lite salt och det var varmt. Annars inte så farligt som jag trott, men det kan också ha hjälpt att jag hade en läkerol i munnen ;) Vi sparade i alla fall tarmarna, hjärtat, magfetan och blodet bl.a. Och jag lärde mig mycket på ett helt annat sätt genom att delta vid en slakt än att bara titta på!

När vi slaktade en riktigt mörk ren här under jullovet så sa jag till min pappa att han skulle ta bällingarna på den, för jag har alltid velat ha mörka bällingar som jag kan sen sy någonting av om lusten faller in. Sagt och gjort, han visade mig hur man tar bällingar (krävde att han skulle visa detta) och nu ligger de i vår frys hemma.

Barndop av Leila Nutti

1. Min doppresent till Otto Per-Johannes Nutti. Foto: Leila Nutti. Tavla av Leila Nutti.

2. Framme vid dopfunten. Vi håller händerna på pojkens huvud för att välsigna honom. Foto: Iréne Nutti

3. Jag läser markusevangeliet 10:13-16 på nordsamiska. Foto: Iréne Nutti.

4. Efter dopceremonin, fototillfälle: faddrar och föräldrar + det lilla nydöpta barnet. Foto: Viola Engström.

5. Faddrarna fick öppna presenterna. Foto: Viola Engström.

6. Presentbordet. Foto: Leila Nutti.


Min storasyster Merja fick barn i höst, en liten pojke Och nu hade vi dop i helgen, på luciadagen den 13 december. Dopet hölls i Porjus kyrka och den närmsta släkten var bjuden, så det blev ca 50 personer som kom.

Min lilla systerson fick namnet Otto Per-Johannes Nutti.

Eftersom jag blev utvald till gudmor så skulle jag läsa en bit ur markusevangeliet ur den nordsamiska nya testamentet. Innan när jag läst texten hemma hade det gått bra, men sen när stunden var inne att läsa den i en fullsatt kyrka så var det ju självklart att jag skulle bli nervös! Prästen hade bett mig läsa den sakta, så alla skulle förstå, men när jag väl stod där framme vill jag bara skynda på så jag blev klar någon gång. Men det gick bra i alla fall, som tur var.

Efter dopet gick vi till församlingshemmet där vi bjöd på mat och fika. Det blev ugnsstekt renstek med potatisgratäng och till det gáhkku och sallad. Till kaffet åt vi tårta. Maten var faktiskt riktigt god, trots att jag hade mina tvivel tidigare när det blev lite stressigt att fixa maten några dagar innan dopet. Efter maten och fikat så blev det presentöppning, Gudföräldrarna fick äran att öppna presenterna så att föräldrarna kunde skriva ned vad Per-Johannes fick och av vem, så de kan tacka dem senare. Att sköta presentöppningen var riktigt roligt, då fick man chansen att på nära håll se vad han fick.

Sen när det var färdigt och vi började duka bort och städa undan samtidigt som folket en efter en lämnade församlingshemmet, så kändes det väldigt skönt att allt gått så bra ändå! Men nöjdast måste nog ändå föräldrarna vara. Vi städade undan och diskade i någon timma innan vi äntligen fick komma hem igen och pusta ut och klä av oss koltarna. Då kunde jag passa på att få Per-Johannes en stund för mig själv igen, eftersom han varit upptagen hela dagen med alla som ville hålla honom och gosa med honom. Så det kändes som ett roligt avslut på dagen att få ett litet glatt leende av nydöpta Otto Per-Johannes Nutti.

CJ Utsi Media ©