När rastlösheten tar vid kan det blomma upp vilka idéer som helst i min hjärna, det är ingen nyhet och därför tror jag inte heller att min goda vän Madelene blev förvånad över svaret hon fick då hon frågade: hur, bussen har ju redan gått? Mitt svar: Med moped! Tydligen hade jag fel… Nog visste hon att jag var rastlös, men med åsynen av hennes haka liggandes på marken förstod jag genast att hon hade misstolkat min rastlöshetsnivå och underskattat mina geniknölar… Att åka moped till Funäsdalen, en by i västra Härjedalen, 23mil bort var tydligen inte vad hon hade förväntat sig en tisdagskväll i slutet på juli 2008!

Hur som haver gick hon efter en kort tids fundering med på mitt förslag, för utan henne hade det varit värre, jag hade ju varken moped eller mopedkort. Vi packade med oss det allra nödvändigaste i en stor ryggsäck, det vill säga detta: Två stycken fleecefiltar, ett varsitt ombyte, regnjackor tandborstar, plattång (hur viktigt är inte det?) en termos o’boy , två stycken muggar, en påse bullar, ett halvt paket ”hot dogs” och sist men inte minst… Ett en-mannatält! Självklart var vi också tvungen att tanka, både mopeden och en extra dunk.

Kvart i nio (20:45) började färden, Madelene vid styret, tältet mellan fötterna, och jag… sittandes bak på tanklocket med ryggsäcken hängandes utanför. Jag kan bara tänka mig hur det ska sett ut! Madelene som inte är den mest tålmodiga människa då det gäller att färdas längre sträckor började skruva på sig redan efter 2mil, efter 3mil: Är vi inte framme vid den där macken snart? Glad i hågen att slippa sitta och låta ändan bita i gräset av rastlöshet svarar jag glatt: Joooodå, efter nästa kurva… Det kom en kurva, och en till, och ännu en till, till sist, efter ytterligare 3mil skymtade en lättad Madelene statoilmacken i Myrviken (6mil hemifrån) Där tog vi en kort bensträckare (i mitt fall rumpmassage) innan vi fortsatte färden vidare mot Kövra, där vi skulle svänga in på Persåsvägen, en grusväg som i början kan vara något i stil med ”high way to hell”, eller mördarbacken på Faluns skidstadio för en moped som har maxhastiget 52km/h i nedförsbacke.

När vi väl kommit upp för backarna och ytterligare någon kilometer efter grusvägen började det sakta droppa ner små regndroppar från himlen och mörkret började falla. Med tanke på att klockan var närmare tolv på natten ropade jag till Madelene och frågade om vi inte skulle stanna och sova? Svaret jag fick var följande: Jag tänker INTE sova i tält om det regnar… Finns det ingen stuga i närheten som vi kan hyra? OBS! Det är ca 3mil kvar till närmaste by, vi åker längs en grusväg mitt i skogen, mitt i natten och Madelene vill hyra en stuga??? Visserligen finns det många fäbodvallar efter den här vägen, och jag vet att det brukar vara några av husen/ladorna som brukar vara öppna, så jag föreslår att vi kan stanna vid nästa vall. När vi närmar oss den tilltänkta sovplatsen ropar Madelene: TITTA, titta… Det finns stugor där! Madelene har fått syn på skylten till Galå Fjällgård, ett ställe mitt ute i ingenstans där det finns husvagnsplatser och ja, faktiskt två stugor.  Till sist ger jag med mig, dock med konstaterandet att jag inte tänker betala 500 kronor för att sova några få timmar i en stuga, och vi svänger in mot Galå Fjällgård, trots det faktum att klockan nu är kvart i ett.

Det är mörkt i alla byggnader och inte ljud, bara de få regndropparna som landar på ett plåttak. Ska vi gå och knacka på, undrar Madelene och jag menar det att hon är så välkommen så att ta på sig den uppgiften, så hon börjar smyga sig lite försiktigt mot huvudbyggnaden då det plötsligt kommer hunskall från ytterdörren… Madelene tvärvänder och springer tillbaka till mopeden: Fille, det är en hund där… Då tänds ytterlampan och ut kommer en nyvaken man och gnuggar sig i ögonen. Madelene harklar sig och frågar mannen som bryter på holländska(?) om det finns någon ledig stuga vi kan få hyra, därav han svarar att det tyvärr är fullt, men det finns ett STF-vandrarhem en mil bort (jag vet precis var det ligger, och råkar dessutom veta att det är obemannat) Bensintanken är nästan tom och jag säger till Madelene att jag inte har någon lust att tömma extra dunken för att åka till ingenting: Vi sätter upp tältet…

Vi börjar tacka lite smått då mannen plötsligt erbjuder oss sovplats i grillkåtan, gratis… Madelene är snabbare än vinden och tackar ja innan jag ens hunnit blinka. Nåväl… Mannen går och hämtar ved och filtar och gör till och med upp eld åt oss. Vi dricker lite o’boy och äter några bullar innan vi lägger oss på den smala träbänken för att försöka få några timmars sömn.

Kvart i sex vaknar jag av att fötterna ligger utanför bänken, utan filt… Den har jag dragit över huvudet för att slippa agera myggmat. Trots få timmars sömn är jag ändå ganska pigg, jag väcker Madelene och vi börjar packa ihop våra saker, viker ihop filtarna och lämnar en slant till mannen som tack och tankar i extra dunken för att fortsätta färden. Efter någon mil kurrar magen rejält, och vi vill inget hellre än att komma fram till Ljungdalen så att vi kan gå in på ICA och handla något att äta, och tanka mopeden ännu en gång. Återigen får jag upprepa frasen: Efter nästa kurva, då Madelene ihärdigt frågar om vi inte är framme snart… Hon är precis som ett litet barn då det gäller att vänta, vill att allt ska ske nu! Men ska jag vara helt ärlig ville jag inget hellre än att komma fram jag också, sträcka på benen och stoppa i mig något ätbart!

Väl framme i Ljungdalen går vi in på ICA och likt förvirrade höns springer vi runt bland hyllor och kyldiskar för att hitta något lämpligt att äta till frukost… Ah, risifrutti! Två risifrutti och diverse gympaövningar senare tankar vi upp mopeden och påbörjar sista etappen, mot Funäsdalen! Jag berättar ingenting för Madelene utan behåller hemligheten om de 7 km uppförsbacke (fortsatt grusväg) som väntar innan vi kommer upp på Flatruet, annars hade hon väl lämnat mig där på parkeringen… Mitt bland de värsta stigningarna då vi sitter som mest framåtlutade, antagligen för att vi tror det skulle underlätta, erbjuder jag mig att kliva av mopeden och gå upp då mopeden inte går fortare än 10km/h (om inte mindre) men inte… Madelene vill inte stanna mitt i backen!

När vi äntligen kommit upp för alla backar är det platt, och flatt… Flatruet, vilken utsikt! Vi puttrar på i inte allt för snabb hastighet, rullar ner i Mittådalen och stannar längs vägkanten för ytterligare en bensträckare… Madelene kollar sig omkring, står tyst en stund, kastar en blick på mig och utbrister sedan: Felicia… Det är BARA du som kan komma på en sådan här DUM idé… Jag har ingen känsel i rumpan…! Jag skrattar och försäkrar henne om att det inte är långt kvar nu, en mil, MAX!

Kvart i elva rullar vi in i Funäsdalen och det första vi gör är att fara på Loftet och äter lunch, vi såg garanterat ut som att vi inte sett mat på en vecka eller två! Efter det for vi och checkade in på vandrarhemmet, inte hade vi då kört moped i 23mil för att sova i tält inte. Resten av dagen gick vi runt på byn, kollade i butikerna och fikade… Igen. Senare på kvällen for vi upp på IP, idrottsplatsen och kollade på fotboll.

Torsdag förmiddag åkte vi och hälsade på en bekant i Tänndalen som ligger ca 1,5mil väst om Funäsdalen, det var superfint väder den dagen så vi stannade vid en badplats på vägen dit för att ta ett litet dopp. Efter besöket i Tänndalen for vi tillbaka till Funäsdalen, packade ihop våra saker och började bege oss mot Hede 6 mil österut där vi skulle övernatta hos en annan bekant. Vi kom till Hede ganska sent på eftermiddagen, och det första vi fick göra då vi kom fram… Var att ställa oss vid spisen och laga mat, men inte oss emot, vi var hungriga som vargar!

Fredag morgon och dags för hemresa… Jag visste exakt vad som väntade, flera mil av uppförskörning, (denna gång på asfalterad väg) men jag var bara tvungen att berätta för Madelene, annars hade hon med all säkerhet lämnat mig där. Vi går ut på gårdsplanen och börjar packa då det hörs en röst från dörröppningen: vill ni ha skjuts upp för backarna? Vi tvekade inte ens på vårt svar, utan brister i kör ut två ord: Jaaaa tack! Så vi lastar på mopeden på flaket, packar in oss i bilen, och får skjuts till Åsarna. Vi blir avsläppta där, tackar för oss och börjar lite smått att köra de sista 11 milen hem igen. Solen stekte fruktansvärt varmt den här dagen, så långbyxor och skor var det inte tal om… Plötsligt hör vi en bil som tutar och någon sekund senare har en norskregistrerad bil kört upp jämsides med oss: Er dåkk på tur ladies? Norbaggarna, alla i bar överkropp och med en varsin öl i handen (alla förutom chauffören) såg alldeles överväldigade ut …

Aldrig hade de väl sett så bleka brudar (notera att detta var en av de få riktigt bra soldagarna den här sommaren), iklädda bikinitrosor och linne… På en moped, hoff!

Till sist kom vi då hem till Mörsil igen, mörbultade, med träsmak i baken, brända axlar och ett enormt fikasug…  Detta var minst sagt den mest tokiga idé jag någonsin haft, men kul… Det var det!

- Nästa gång tar vi cykeln!